Idag är jag på riktigt grinigt/tråkigt/apatiskt humör..(kan man ens vara allt det där samtidgt?? tydligen) Jag är en "humöruppsnappare" utan dess like. Är alla glada blir jag glad och är alla sura blir jag sur. Det är en dålig egenskap jag har. Tänk om det blir ett problem sen när vovven kommer?? =S En hund känner ju av människans humör och om jag inte kan kontrollera mitt eget humör så kommer jag ju vara en jobbig matte som ena stunden är arg och i nästa glad och sprallig. Bara några tankar jag hade..

Jag har ständigt huvudet fullt med sånna tankar. Tänk om jag inte klarar av en hund? Alla, inklusive jag själv, ser mig ju som en kattmänniska. En katt är ju så otroligt olik en hund, de är självständiga och behöver i jämförelse med en hund väldigt lite "omvårdnad". Jag har ju inte som de flesta andra "svenssonungar" växt upp med hund, kan ju bero på att jag inte är någon "svenssonunge", men samtidigt tror jag att när man växt upp med hund ändå känner sig lite mer säker även fast barnen aldrig är med och fostrar och tar ansvar. Om ni förstår hur jag menar?

Kanske är normalt att tänka: "Klarar jag av det här?" När man ska skaffa sin allra första egna hund? Det är ju ganska stort, ett av det viktigaste köpen man gör i sitt liv!


Längtar så otroligt mycket tills vi får hem lilla Mio så ni anar inte!!